Marknadshyror leder till slum
Nio ekonomistudenter argumenterar på DN-Debatt 12/8 för marknadshyror. Deras recept skulle tveklöst leda till att vi i Sverige får tillbaka ren slum – precis som i alla de länder som tillämpar systemet. Länder med konsekvent hög boendestandard – som de nordiska länderna, Nederländerna och Schweiz – tillämpar alla hyresreglering.
Det system vi har i Sverige för reglerad hyressättning vilar på tre ben. Det första är bruksvärdeshyressättningen som håller hyrorna på en nivå som alla har möjlighet att betala. Det andra är byggnormerna som garanterar alla en hög boendestandard. Det tredje är offentliga subventioner till byggande av hyresrätter, som kompenserar för att de låga hyrorna inte skapar tillräcklig efterfrågan för byggande på marknadsmässiga grunder.
Grundproblemet är att vi efter krisen på 90-talet sågade av det tredje benet. Vi har nu haft två decennier av otillräckligt byggande och en förutsägbart skenande bostadsbrist.
Men vi som varit med ett tag vet att systemet fungerar – om alla tre delarna är på plats. Sverige byggde under 60-talet bort den slum som tidigare varit låginkomsttagares enda tillflykt. Det är heller inte sant, som ofta hävdas, att systemet var orimligt dyrt. Det kostade 1990 i runda slängar 30 miljarder om året, cirka 45 miljarder i dagens penningvärde. Men när vi avvecklade subventionerna för bostäder åt alla införde vi i stället ränteavdraget, som kostar runt 30 miljarder om året men enbart går till de två tredjedelar som har råd att köpa en bostad – och framför allt de som tjänar mest och har störst lån. I slutändan används dessa pengar i hög grad för att trissa upp priserna på bostäder som redan existerar, med bankerna som enda vinnare. Sänkningen av fastighetsskatten flyttar ytterligare cirka fem miljarder om året till de som har mest. Vi behöver inte återgå till exakt det system som tillämpades på 60, 70- och 80-talen. Men nog har vi råd att bygga, om vi vill.
Studenterna påstår att bruksvärdessystemet inte minskar segregationen. Det är ett tendentiöst och extremt historielöst påstående. Den svenska forskningen pekar med dagens dysfunktionella system åt olika håll beroende på vilka variabler man mäter. Att det bor färre med invandrarbakgrund eller med socioekonomiska svårigheter i Stockholms allmännytta har sin enkla förklaring i att vi inte tagit in nya hyresgäster under de senaste decennierna! Sveriges internationellt exceptionella bostadsstandard och begränsade segregation under perioden innan bostadsbyggandet ströps visar med all önskvärd tydlighet att det fungerar – om vi vill.
Riktigt skrämmande blir det när studenterna föreslår att hyresvärdar ska ”köpa ut” fattiga hyresgäster med en klumpsumma. Vart ska dessa personer flytta när klumpsumman är slut? Blicka ut över världen och vi ser svaret: slum. Dåligt skötta bostäder med usel standard är den enda marknadsmässiga lösningen för billigt boende.
De länder som försöker tillämpa marknadshyror men också vill bekämpa slummen använder ett annat av studenternas förslag: behovsprövade bidrag. Dessa utgör i sig en tung underklasstämpel. Men i sig skulle ett sådant system snabbt bli för dyrt. Skattebetalarna skulle inte vara villiga att betala skillnaden mellan butiksbiträdets lön och de skyhöga marknadshyrorna i ett attraktivt område. Följden av detta blir det som i USA kallas social housing, speciella bostäder enbart för underklassen. Standarden är högre än slum, men det sociala stigmat att växa upp i dessa miljöer skapar ett klassamhälle som vi inte sett i Sverige sedan statarsystemet avskaffades.